När smärta och stress slår följe

Smärta resulterar i en aktivering av stressystemet. Omvänt kan olika smärttillstånd utvecklas då det funnits en stressproblematik långt innan smärtsymtom dyker upp.

Stress är på allas läppar och är ett vanskligt ord eftersom det spänner brett, allt ifrån att någon säger att de ”stressat till bussen” till att långvarig belastning har lett till stressrelaterad ohälsa. Det finns många bra beskrivningar av stress och stressystemet. En finns på www.apa.org om man läser engelska, apa står för American Psychological Association. På svenska finns www.stressmottagningen.se eller www.hjarnfonden.se om stressrelaterad ohälsa. Det finns flera men dessa tycker vi är bra och lättlästa.

Vi vill i detta kapitel hugga tag i utmaningen att tydliggöra hur långvarig stress och smärta på olika sätt kan hänga ihop vid nociplastiska smärttillstånd.

Varför är det viktigt? Kan man inte bara behandla smärtan så är problemet löst? Tyvärr har traditionell smärtlindring vid nociplastisk smärta oftast inte någon effekt på lång sikt. Många vi möter har slutat med, eller dragit ner på värktabletter just för att de inte längre har någon effekt eller har obehagliga biverkningar.

Är det då vanligt att ha symtom från ett stressystem i obalans när man har nociplastisk smärta? Svar ja, det är vanligt. Det säger vår erfarenhet, det är beskrivit i medicinsk litteratur och stressrelaterade besvär ingår dessutom i en av de fyra kriterier som ingår i beskrivningen av nociplastisk smärta (enligt IASP). Kriterierna beskrivs i sin helhet under fliken Smärtdefinitioner där kriterium 3 handlar om förekomsten av symtom som till stor del kan härledas från ett stressystem i obalans.

Kriterium 3 för nociplastisk smärta. Förekomst av icke smärtsamma symtom:

”Man upplever en ökad känslighet för ljus eller ljud, kanske lukt eller folksamlingar. Det kan finnas sömnstörning, trötthet, svårighet att koncentrera sig, hålla fokus eller minnesproblem”

Det är symtom som vi vet att många känner igen som retas och rumsterar i vardagen.

Obalans i stressystemet står alltså i vägen för läkning av smärtsymtom och övriga besvär vid nociplatisk smärta. Behandling behöver därför ha en tydlig inriktning på att återskapa balans i ditt stressystem. Vi kallar ofta dessa besvär för följdsymtom till smärtan när den blivit långvarig och svår. Fast ordningsföljden kan vara tvärtom som vi skrev ovan. Stressrelaterade besvär såsom exempelvis magproblem, ökad vaksamhet, käkspänning och sömnbesvär med flera kan föregå nociplastisk smärta.

Vi har i kapitel 1 När smärtan stannar kvar introducerat ordet dysautonomi som benämning för de icke smärtsamma följdsymtomen. Dysautonomi uppstår på grund av obalans i det autonoma nervsystemet. Hur hänger det ihop med stress? Vi vill närma oss förklarningen genom att besvara fyra frågor:

• Vad är stressystemet?

• När blir stress och autonom obalans till dysautonomi?

• Hur upplevs dysautonomi?

• Hur kan det se ut i verkligheten?

1. Vad är stressystemet?

Stressystemet finns i kroppen och verkar i kroppen. Det är en stor del av nervsystemet vars funktion, som allt annat i nervsystemet, är att samordna det som sker i kroppens många celler och organ för att säkra optimal funktion för vår överlevnad. Här kan du dyka ner i detaljer som kräver en professorstitel för att förstå. Har du som läser, dessutom nedsatt koncentration på grund av besvären, sannolikt ännu svårare med alla fackuttryck. Vi väljer därför att beskriva stressystemet kort och översiktligt med ett innehåll som vi bedömer att du bör veta för att förstå och guida dig själv i din rehabilitering. Vill du fördjupa dig så finns mer kunskap att inhämta förslagsvis via länkar vi tidigare anvisat i inledningen av kapitlet.

Stressreaktionen börjar i hjärnan. Hjärnan får en impuls, en nervsignal om fara eller behov från yttervärlden genom dina sinnen syn, hörsel, lukt eller känsel. Signalen kan också komma inifrån kroppen exempelvis från dina tankar och förväntningar, och också om törst, hunger eller när immunsystemet aktiveras. Hjärnan bearbetar denna information i bland annat den del som kallas amygdala som är en viktig del av det nervnätverk som styr hur vi reagerar på förändringar och upplevd fara i omvärlden och i vår inre värld. Uppfattar hjärnan signalen som en fara, som något obekant eller kravfyllt så aktiveras stressreaktionen till vårt försvar. Det sker genom att frigöra en rad stresshormoner till blodbanan (via HPA-axeln och bland annat kortisol) och via nervsystemet till den sympatiska delen av det autonoma nervsystemet. Intensiteten i reaktionen varierar förstås från nästan omärklig till den kraftfulla hjärtklappning och kallsvett på ryggen du kan känna vid en uppenbart livshotande situation som exempelvis att precis klarat sig ifrån att bli påkörd av en bil.

Det autonoma nervsystemet är den del av nervsystemet som reglerar våra inre organ såsom hjärta, lungor, tarmar och blodförsörjning tex till muskler, immunförsvar, röst och ögonspringa med mera. Du har kanske märkt att folk ändrar röstläge eller börjar svettas när de blir stressade. Svettkörtlarna står också under det autonoma nervsystemets kontroll. Allt detta och mycket mera styrs utanför vårt medvetna, därav namnet autonomt (styr sig själv). Det autonoma nervsystemet är också inblandat i reglering av immunförsvaret och inflammatoriska processer i kroppen.

Det autonoma nervsystemet består av två delsystem som förenklat kan beskrivas som en gas och en broms. Den sympatiska delen är gasen och den parasympatiska bromsen. Du ser också på bilden av det autonoma nervsystemet hur varje organ mottar nerver från båda systemen.

• Det sympatiska nervsystemet står för uppvarvning, kamp eller flykt.  

• Det parasympatiska nervsystemet ansvarar för vila, reparation och matsmältning.

Båda systemen utövar sina effekter genom att styra aktiviteten i körtelceller, hjärtmuskelceller och glatt muskulatur. Glatt muskulatur skiljer sig från skelettmuskulatur (eller det som vi vanligen benämner ”musklerna” som vi till del kan styra med viljans makt). Skelettmusklerna fäster, som det låter i skelettet, i dina benstrukturer och omger dina leder som sörjer för att du kan röra på dig. Den glatta muskulaturen är belägna runt magsäck, tarmar, urinblåsa och kärl och styrs inte av viljan utan av det sympatiska och parasympatiska nervsystemets omväxlande aktivering. Nu kanske du börjar ana hur det kan uppstå problem såsom typ högt blodtryck, hjärtklappning, förstoppning, svettning och stressblåsa när det autonoma nervsystemet är i obalans.

Det sympatiska nervsystemets funktion är att mobilisera kraft och energi i krävande situationer. Det som krävs för att vi ska bli starkare i kamp eller snabbare när vi lägger benen på ryggen för att fly. Hjärtat pumpar då snabbare och prioriterar att skicka blod till de stora muskelgrupperna, mer syre krävs och andningen blir snabbare. Du kan också känna muskelspänning i kroppen och kanske kallsvett. När faran är över känner de flesta även torrhet i munnen, kalla händer och fötter (blodet behövdes på andra ställen).

I en annan situation där du antar en utmaning eller har en uppgift att lösa, som inte är hotfull kan du känna fokus, kanske känner du dig också upprymd och entusiastisk. Även här kan du känna anspänningen i musklerna och att hjärtat slår snabbare. Denna typ av stressaktivering gör att du har lättare att lösa din uppgift. 

Det parasympatiska nervsystemet bidrar till återhämtning, reparation och matsmältning. När det parasympatiska nervsystemet är aktivt arbetar kroppen för att spara energi och det händer positiva saker för att underlätta till exempel matsmältning. Pulsen sjunker, andningen blir lugnare och musklerna släpper på spänningen. Vi lagrar energi till nästa tillfälle det behövs arbete och kroppen kan repareras.

Vagusnerven är en viktig del i det parasympatiska systemet. Vagusnerven är en hjärnnerv - nummer 10 - den längsta av våra tolv hjärnnerver (kranialnerver). Den når vida omkring och förgrenar sig till de olika organen du ser på bilden ovan. Den är också involverad i regleringen av det enteriska systemet, ett nervnätverk som ett nät runt tarmarna, oerhört rikt på nervceller som hanterar matsmältningsprocesserna. Av några kallas det enteriska systemet för bukhjärnan och här produceras många signalsubstanser (neurotransmittorer) tex serotonin och dopamin som också finns i hjärnan. Kontakten mellan hjärna och buk går båda vägar och samspelet har givetvis många hälsorelaterade konsekvenser som vi ännu så länge vet väldigt lite om.

Vagusnerven är också intressant eftersom vi viljemässigt via andningsrörelsen kan påverka aktiviteten i vagus och därmed påverka balansen i det autonoma nervsystemet. Andningen är under kontroll av det autonoma nervsystemets gas och broms och Vagus har förgreningar till mellangärdet (diafragma), kroppens största andningsmuskel. Genom att andas lugna djupa andetag så stimulerar du Vagus varvid balansen förskjuts mot parasympatikus alltså mot vilosystemet. Det är ju inte för inte att andningsövningar ingår i så många rehabiliteringsprogram. Det är också en huvudingrediens i många österländska traditionella metoder, såsom yoga, tai chi, qigong, meditation med flera.

Parasympatikus är också inblandat i reglering av ditt immunsystem och inflammatoriska processer i kroppen. Det sker bland annat via den så kallade inflammatoriska reflexen där nervtrådar i vagus utövar en hämmande effekt när den inflammatoriska aktiviteten blir för hög. Vi behöver ha en inflammatorisk beredskap så vi inte blir försvarslösa vid intrång av virus och bakterier eller vid skada. Men när den inflammatoriska aktiviteten blir för uttalad och långvarig riskerar vi dock skador på vår egna vävnader. Förhöjd inflammatorisk aktivitet är en del i sjukdomar såsom inflammatorisk tarmsjukdom, ledgångsreumatism, diabetes typ 2 med flera. Vagus betydelse för kontroll av inflammationsnivå har stärkts i försök med elektrisk stimulering av nerven. Det resulterade i en dämpning av inflammationen och resultaten har sett lovande ut vid två av de förstnämnda tillstånden. Forskning pågår och viktiga pusselbitar börjar falla på plats i kunskapen om hur aktiviteten i parasympatikus kan öka.

Det är inte bara sympatikus som kan agera snabbt. Parasympatikus kan också delta mera snabbt och dramatisk om så krävs för din överlevnad. Du kanske känner igen bilden om musen som spelar död inför kattens övermakt. ”Frys-” programmet körs omedvetet och är en överlevnadsinstinkt vid stor fara när varken kamp eller flykt kan hjälpa. Det beskrivs olika i litteraturen men för oss (och för musen) är ”frys” en samtidig aktivering av parasympatikus och sympatikus. I en svår situation där det just nu inte finns någon utväg försätter hjärnan dig i ett frystillstånd där du utåt ter dig livlös men inuti har sympatikus aktiverat. Uppvarvad inuti i beredskap för flykt när tillfälle ges, alltså den tillsynes livlösa musen som vips kilar bort när katten tror att kampen är vunnen.

Kollaps uppstår som sista utväg i hjärnans repertoar för överlevnad då hotet är överväldigande. Då uppstår en uppgivenhetsstress och parasympatikus blir dominerande och drar ner på energin. Det leder till trötthet, yrsel, muskelsvaghet, låg puls, lågt blodtryck, svimningskänsla, tömningsreflex, handlingsförlamning, utanför-kroppen-känsla eller avdomning.

2. När blir stress och autonom obalans till dysautonomi?

Stressreaktioner som du läste om under förra avsnittet, har en kostnad för vår organism. Aktivering kostar energi som måste ersättas, avfallsämnen måste ur vägen och skador repareras. För att vi inte ska få problem har det autonoma nervsystemet som överordnad uppgift att lösa detta, hålla ordning på balansen (homeostas). Arbetet som utförs kan illustrativt beskrivas som ett budgetarbete där det behöver vara balans mellan in- och uttag, en ”kroppsbudget” helt enkelt. Uttrycket är lånat av en ledande hjärnforskare, Lisa Feldman Barrett (se lästips).

Det autonoma nervsystemet jobbar hela tiden för vår inre balans t ex att det är tillräckligt med syre, salt, energi (socker, fett) på rätt ställe och på rätt tidpunkt för at vi ska fungera och överleva. Uppgiften är svindlande, tänk att samordna alla celler och funktioner för vårt bästa och fixa till situationer där det uppstått obalans i kroppen eller till och med innan, dvs vid ett hot om obalans. Arbetet utförs både med fysiologiska reaktioner, det vill säga något som kroppen gör, (exempelvis minskar blodgenomströmning i hud när vi fryser) och beteendemässiga reaktioner (vi tar på en tröja om vi fortsatt fryser). Exempel på arbete igångsatt vid fara kan vara ökad uppmärksamhet, omfördelning av blodet i hjärnan och till skelettmuskulatur, ökad hjärtfrekvens och högre blodtryck.

Det autonoma nervsystemet ser samtidigt till att spara där det är möjligt exempelvis på matsmältningen och på blodtillförsel till huden. Det sista leder ”kalla fötter” som vi ju säger om en person som avstår något på grund av rädsla.

Det är viktigt att påpeka att stress inte är farligt, det är däremot långvarig brist på återhämtning. Stressreaktioner är en resurs och sker inte enbart för att rädda livhanken. Vi använder ständigt resursen i vardagliga företeelser där vi behöver kunna satsa, kämpa lite extra, gå upp för en lång trappa, hinna med bussen, klara en anställningsintervju, lösa svåra uppgifter och konflikter mm. Vi fixar det genom aktivering av vårt stressystem och det händer varenda dag – flera gånger – och det är inte farligt, det är en del av livet lika mycket som vi behöver kunna ta igen oss, ladda batterierna, reparera, smälta maten, fylla på energi i cellerna med mera. Kroppen anpassar sig med in- och uttag i vår kroppsbudget.

 Nu kan vi besvara frågan, när blir stress till autonom obalans och när blir det dysautonomi?

Svaret är enkelt. När kroppsbudgeten är i obalans länge! Det sker när vi under lång tid har underskott, dvs utgifterna är större än intäkterna. 

Vårt stressystem är anpassat för kortvarig aktivering och därefter en återgång till viloläge för återhämtning. När stressreaktionen varar för länge eller är ofta återkommande utan rimlig tid för återhämtning påverkar det funktionen i flera organ. Det signaleras då om belastning, som gett ett underskott i kroppsbudgeten för just det eller de organen. Signalen är alltså ett förslag till dig från kroppen att du behöver göra något för att bättre på balansen i din kroppsbudget. 

Dysautonomi uppstår efter långvarig autonom obalans. Vi får då symtom som kvarstår längre. Om vi inte lyssnar på förslagen från kroppen och kroppsbudgeten kvarstår i obalans, riskerar vi negativa förändringar i kroppen inklusive påverkan på hjärnan (som ju är en del av kroppen).

Långvarig obalans kan uppstå på många olika sätt som vi besvarar under den sista frågan 4.

Återigen är det viktigt att se stressystemet som en resurs inte bara för överlevnad utan också för välmående. Aktivitet i stressystemet stärker oss om vi förstår våra utmaningar, vet vad vi vill och behöver. Då kan vi utsätta oss för det som krävs. Uppvarvning är inte skadlig i sig men över tid utan återhämtning kan autonoma nervsystemets reglerande funktion påverkas. Mera om det under fliken Aktivitetsbalans.

3. Hur upplevs dysautonomi?

Titta på bilden nedan, samma bild som du såg i kapitel 1 När smärtan stannar kvar, som illustrerar besvär som kan uppkomma i sällskap med långvariga smärttillstånd. Besvären som beskrivs är till stor del effekter av långvarig obalans i det autonoma nervsystemet – dysautonomi.

Frågeformuläret SCI-93 används för att skatta symptom förenliga med dysautonomi (i SCI-93 används beskrivningen autonom dysfunktion). Vi låter frågorna i detta frågeformulär själv berätta vad som kan vara vanliga upplevelser vid nociplastisk smärta.

Jens har länge använt svar på SCI-93 vid nybesök för att få en uppfattning om besvärsgrad inför mötet med en person med långvarig smärta. Henrietta har använt ett motsvarande frågeformulär, BANS, i samma syfte: SCI-93 (Stress and Crisis Inventorium): Vid ifyllande ska man skatta nedanstående frågor med en siffra mellan 0 (inte alls) och 4 (väldigt mycket).

I mitt vardagsliv störs jag av… :

Det är listan på de vanligaste besvär. Känner du igen många av symtomen ovan har du troligen dysautonoma besvär. Kom ihåg, som vi poängterade inledningsvis, att dysautonomi förekommer vid flera sjukdomar och vi påminner om att du för din egen säkerhet behöver få en medicinsk undersökning av din husläkare om du har stora eller nya besvär

Det finns ett referensmaterial (statistik på hur det brukar upplevas vid olika poängsummor) till SCI-93 som ger oss en grov fingervisning om hur det är ställt i relation till funktion och ork i arbete, fritid och hemmasysslor (ref XX). Du ska lita på din egen upplevelse och diagnoser ställs inte bara på resultatet av ett formulär men informationen är ett stöd i analysen. Tolkning av resultat enligt referensmaterialet:

• Mindre än 25 = ingen dysfunktion.

• Poäng över 25 räknas som autonom dysfunktion och innebär en begränsning i olika grad av förmåga och resurs för normal psykosocial funktion och yrkesinriktad rehabilitering

• Stressnivå 26–50 viss begränsning

• Stressnivå 51–75 betydande begränsning, kan hålla sig kvar i arbete eller återkomma i sitt tidigare arbete ev. på deltid, svårighet att som arbetslös komma i arbete inom ett år

• Stressnivå 76–100 stor begränsning, svårt att över huvud taget klara ett arbete

Vid stressnivå över 105 har man uppenbara kliniska besvär i en grad som kan vara hinder för rehabilitering “….”

Tolkningen ovan är hämtat från hemsidan Region Jönköpings Län, folkhälsa och sjukdom. Du kan se hela formuläret SCI-93 under fliken Mest för vårdpersonal .

4. Hur kan det se ut i verkligheten?

Kom ihåg att det finns andra faktorer än stress som kan bidra till uppkomsten av nociplastisk smärta, se kapitel 1 När smärtan stannar kvar. Här handlar det om relationen mellan stress och smärta.

Vi fortsätter berättelsen om Hans, Evy och Lisa som du redan mött i beskrivningen kapitel 1. Deras berättelser får illustrera hur obalans i autonoma nervsystemet kan uppstå och se ut.

Smärta kan aktivera stressystemet

Hans, 37 år, programmerare och egenföretagare med mångårig erfarenhet framför datorskärmen, i unga år med datorspel och numera i sitt yrkesliv.  Han har haft lättare nackbesvär av och till som han själv relaterar till sin ensidiga position vid skärmen. Han försämrades för ett år sedan, ganska snabbt med intensiv smärta i nackens högra sida. Efter några månader fick han smärta och stelhet i hela nacken. Han har därtill ofta stark huvudvärk strålande fram i pannan.

Hans har på grund av smärtan varit tvungen att dra ner på sitt arbetstempo och nu har han också svårare att koncentrera sig och hålla fokus. Han kan var piggare en stund på förmiddagen men upplever sig annars alltid trött.  Han är lättirriterad och har färre glädjeämnen än innan. Hans har prövat olika värktabletter men inga som är effektiva och smärtan förvärras efter en stund när han arbetar sittande vid skärmen. Smärtan stör även nattsömnen. Magnetkameraundersökning visar diskbuktning i nedre nacken men utan synbar nervpåverkan. De många behandlare han har sökt har gett olika förklaringar till besvären och han får mera ont av den träning han föreslagits.

Nu kan han inte utföra sitt arbete fullt ut, ekonomin påverkas, sömnen störs, och han förstår inte vad det är för fel i nacken. Eftersom han har en diskbuktning och får mera ont av träning börjar han bli försiktig med aktiviteter som ger smärta. Han kan inte påverka sin smärta särskilt väl förutom att vila och dra ner på aktiviteter.

Här finns förstås flera former av stress. Oro för ekonomi, för oklar orsak och att han inte kan påverka smärtan. Sömnstörningen gör det hela värre. Humöret är sänkt. I Hans fall är stark smärta med oklar orsak och med brist på påverkansmöjligheter en central stressfaktor.

Tidig otrygghet i livet

Evy, 55 år, fick diagnosen artros i vänster knä för snart 5 år sedan och hon har svårt att gå i trappa och i och ur bilen. Diagnosen är klar och beskedet är att det ännu inte är dags för operation. Hon har långsamt fått mer och mer besvär i nästan hela vänstra kroppshalvan med smärta och stelhet. Hon har även haft magbesvär, IBS, sedan tonåren.

Evy växte upp med en alkoholistpappa. Han la inte hand på henne men var lynnig, kritiserade henne ofta för den hon var och han var frånvarande i perioder. Hon var ständigt på sin vakt för vad som kunde komma härnäst från hans sida. Modern var snäll men hade mycket eget att stå i. Evy skämdes över sin situation inför klasskompisarna.

Evy växte upp med en otrygghet i relationer som blev kvar i vuxenlivet. Hon har en ständig känsla av att inte duga, har lätt för självkritik och för att ta på sig skuld för det som händer. Vaksamheten och dessa känslor utgör visserligen en lågmäld men i gengäld långvarig stressaktivering som ger en sårbarhet för att utveckla olika symtom och besvär. Magsmärtorna kan vara ett resultat av den långa stressaktiveringen liksom den kan orsaka en ökad smärtkänslighet. Det kan förklara att hennes knäsmärta har börjat sprida sig till olika ställen i samma sida av kroppen. Hon känner igen många av följdbesvären som nämns i bilden “under ytan” ovan och skattar 76 på SCI-93 formuläret ovan.

Arbetsmyra

Lisa, 47 år, har haft ledgångsreumatism sedan 4 år och har i kontakt med sin reumatologläkare fått moderna inflammationsdämpande läkemedel som hon tålt bra. Hon har sakta fått ihållande och delvis annorlunda smärta, har ont på flera ställen faktiskt lite överallt och är aldrig smärtfri. Ändå tycks behandlingen av ledgångsreumatismen fungerat bra och ledinflammationerna är borta men inte ledsmärtan.

Lisa arbetar inom vården, är engagerad och för det mesta glad i sitt jobb och tar gärna del i utveckling och projekt. Hon var också aktiv förälder med barnens skolarbete, ett av barnen behövde extra stöd på grund av ADHD. Nu när barnen är utflugna deltar hon aktivt i föreningsliv och tränar flitigt med väninnor. I sitt jobb är hon enhetschef i en organisation i ständig förändring och som är pressad av en pandemi. Några år före ledsjukdomen blev hon sjukskriven några veckor på grund av stressreaktioner. Hon har fått högt blodtryck, är mera rund om magen och har prediabetes. Maken har ofta sagt åt henne att ”ta det lugnt, det kan vänta”. Nu har hon svårt att klara sitt jobb men vill inte bli sjukskriven.

Lisa har som ca 20 % av de som haft inflammatorisk ledsjukdom med ihållande smärta senaste året, utvecklat generaliserat smärttillstånd som troligen uppfyller kriterier för fibromyalgi (ref XX), ett klassiskt nociplastisk smärttillstånd.

Hon känner igen många av följdtillstånden från tiden då hon var sjukskriven på grund av stress och nu har de återkommit med smärtan; egentligen försvann de aldrig helt. Tröttheten gör att fritiden mest går åt till återhämtning. Resultaten av hennes enkätskattningar visar höga värden både för stress (SMBQ) och dysautonomi (SCI-93). Det är lätt att misstänka att hennes övervikt, höga blodtryck och risken för att utveckla diabetes orsakas eller förvärras av ständig stressaktivering. Hon har gillat att ha mycket på gång och beskriver det som positiv stress och hon har dyrkat ”flow-känslan” när den infunnit sig. I hennes fall kan man misstänka en stor brist på avkoppling och återhämtning mellan varven. Att ha ett barn med särskilda behov kan också vara krävande med oro och känsla av otillräcklighet.

Tidiga svåra upplevelser

Nu introducerar vi också Ulla som är 27 år. Hon skiljer sig från Lisa, Evy och Hans i det att hon inte haft någon lokal smärta som senare spridit sig till större områden. För Ulla kom smärtan redan från början på flera ställen samtidigt. Hon hade också ofta huvudvärk och ont i magen samt långa perioder med ångest. Sedan flera år har hon ont överallt och har inte haft en smärtfri dag på flera år. Hon var 23 år när hon fick diagnosen fibromyalgi men hade redan innan haft ont på samma sätt i flera år.  

Ulla är en av två syskon. Hon utsattes för sexuella övergrepp av sin pappa i tidiga tonåren och modern förmådde inte att ta henne i försvar så det var dubbelt svek av personer som skulle vara hennes skydd. Hon fick inget stöd och ingen som bekräftade att det inte var hennes fel. På grund av hennes ångest fick hon för några år sedan remiss till en psykiatrisk mottagning där hon fick diagnosen post traumatiskt stressyndrom, PTSD.

Rädslan för fadern, rädsla för att somna, skuldkänslor och återkommande ångest är starka stressorer som sedan förstärktes av misslyckade relationer till män. Hon känner igen alla symtom ”under isberget” och får ofta försämringsperioder på flera dagar där hon knappt orkar stiga upp. Efter sin kontakt med psykiatrin har hon vågat öppna sig för sin lillasyster och därigenom kunnat få sina tidiga upplevelser under uppväxten bekräftade.

*** 

Det blir förhoppningsvis tydligt att vi sällan bara har en belastningsfaktor vid nociplastisk smärta. Sömnstörning, ökad smärtkänslighet, påverkan på humör, nedsatt ork att utföra aktiviteter leder till en ond cirkel som kan öka den autonoma obalansen och fasthålla dysautonomi.

Stressreaktionerna sägs ha utvecklats för att vi skulle överleva i akuta situationer med antingen kamp- eller flyktrespons. Troligen är det en förenkling av livet från förr. Perioder med brist på mat och rädsla för att förlora stödet från gruppen torde vara grogrund för långvarig stress även förr i tiden. Människans sårbarhet som nyförlöst eller litet barn, i behov av gruppens stöd för att överleva, liksom mat för dagen och trygg sovplats, är grundläggande behov gällande i alla tider.

I dagens samhälle uppstår stress i relationer, i krav på arbete, utbildning eller omkring ekonomi och att få ihop livspusslet. Den stress vi upplever idag är svår att fly ifrån och den är ofta utdragen och långvarig. Dessutom kan stressaktiveringen komma från otrygga minnen och föreställningar, vaksamhet och orostankar. Det gör det svårare att förstå sin stress och belastningsfaktorer. Det som redan har hänt kan vi inte göra om men med insikt om våra stressreaktioner i dag kan vi lära oss att reglera obalans i vår kroppsbudget. Redskap för detta, se kapitel 4 Vägen till bättring.

Gå vidare till kapitel 3: Nervsystemet på sätt och vis →